fiktionsutopi

Jag ligger och skrapar min rygg mot den asfaltstäckta sängen som korvar sig under min nyfödda känsliga hud. Tittar ut över vinterhelveteslandskapet och får kväljningar. Man kan inte låtsas längre. Man är ensam och inga är utanför. Snöns otrampade vägar utan fotspår kastar sanningen i ansiktet med en örfil. En iskall jävla örfil. Det gör sjukt ont när den träffar och jag vill kasta mig från fönstret ner i den. Bara för att skapa ytspänning eller någon obalans i den oskuldsfulla orörda mördande kylan. Då och då trampar en bil förbi på den smälta vägen. Trycker på gaspedalen lite extra hårt för att försvinna fortast möjligt. Alla riskerar mista livet i en brutal frontalkrock så länge man slipper stanna i den här gudsförgätna bortabramenhemmabästbostadsområdeshålan. Även jag. Jag vill springa ut barfota barbacka och springa  tills fötterna nötts bort och blivit till is och försvunnit. Huvudet bankar och bultar och skakar och flimrar och skriker och skallrar efter någonting bedrövligt behagligt bedövande.

Jag måste bort och iväg och bort igen.

Sensommarhöstminnen

 

Vi dansade i mina halvnaiva helt fantastiska poetiska sensommarhöstminnen

Dagen var ung och du var ung och jag var likadan som du

Du hade dina rödflammiga kinder med dig till dansen och jag kunde inte sluta

Du log och jag log och kvällen log mot oss långt där uppe i trädens långa färgrika hår

Höstlöven bjöd upp till dans och dansade runt våra fötter där vi ramlade runt och ramlade ner

Föll handlöst mot mattan av naturens blöta blandade blodlika höstnyanser

Vi dränktes i bladen och dränktes i höstens alla drömmars ansikten

 

Vi blev höstlöv tillsammans

Ett par blåste förbi och vi dansade runt deras fötter

Följde med i varje rörelse

Seglade runt i den ljumma sensommarhösten och hade inga planer på att sluta.

 

---

 

jag tycker inte om blogg.se, irriterande radavstånd och sånt, och hittar inte vart man kan redigera det, buhu.

häromdagen klockan väldigt tidigt på morgonen så vaknade jag och min kära halvt och vår konvertation löd:

Hon: Du blöder på pannan

Han: Jag blev skjuten i huvudet

Hon: Gör det ont?

Han: Nej, det var bara en dröm.

 

det tog timmar innan vi vaknade till och insåg att det inte var logiskt.

 

 

jag vägrar inse att blogga inte riktigt är min grej. har försökt börja några gånger men det rinner alltid ut i sanden och jag tröttnar..

ska göra ett nytt försök nu.